Mer foton

Hjärtums kyrka byggdes...

Någon gång omkring år 1200 beslöt man sig för att bygga ny kyrka i Hjärtum. Den skulle vara av sten, och ersätta en gammal träkyrka från 1000-talet, för liten eller i dåligt skick, får man förmoda. Kanske var det också då, som Västerlandaborna beslöt sig för att bygga egen kyrka, en så kallad bekvämlighetskyrka, eftersom vägen för dem i Torskog och Bäck syntes väl lång upp till Hjärtum. Skulle man ändå släpa på lämplig byggnadssten, så kunde man väl få lämpa av den i Västerlanda! Från början, på Sankt Olavs tid, hade nämligen Hjärtums socken sammanfallit med Torpa skeppslag, numera Inlands Torpe härad.

 

Men nu hade det gått ett par sekler, och Olav hade blivit ett helgon på modet, vars grav man vallfärdade till. Ofta gick färden över Hjärtum, och församlingen hade ordnat ett rastställe och härbärge, som därför kom att kallas Krogstorp. Men en bättre kyrka måste också till, för att man inte skulle skämmas inför pilgrimerna. Expertis anlitades från det berömda pilgrimscentret vid Kinnekulle, som några Hjärtumsbor besökte för att få tips och råd. Ja, man kunde ju inte bygga en kyrka som den i Forshem, av huggen sten, det skulle bli för dyrt med både stenhuggarlöner och fraktkostnader. Skal-mursteknik fick det bli, med Bohussten och sockenbornas eget samlande och byggande. Men man fick andra idéer vid besöket. Den nya kyrkan skulle bära något lämpligt namn, och i Forshem såg man sida vid sida de ännu bevarade stenbilderna av S:t Martin och S:t Nikolaus, vägfarandes respektive sjöfarandes så kallade skydds-helgon (bättre "hushelgon"), och därmed en markering av orten som pilgrimscentrum. Så fick kyrkan i Hjärtum heta S:t Martins och S:t Nikolaus' kyrka.

 

Inte bara kyrkans namn fick man från Kinnekulle. Man skaffade också en ny dopfunt, huggen av sten från detta berg. Den är det enda medeltida föremål, som ännu finns kvar i Hjärtums kyrka. Och dopfunten bär en bård i lilje-stensmönster, en sorts dekoration som ofta förekommer just på stenar från Kinnekulle, främst gravstenar i trakten kring berget. Vad vill det mönstret säga oss? Jo, just någonting om graven, och i synnerhet en speciell grav. Ty Forshems kyrka bär inte något helgonnamn, utan heter "Vår Frälsares och den Heliga Gravens kyrka". Det är ett ovanligt namn för en kyrka, och med hänsyn till andra markeringar bör det vara givet av en korsriddare, som besökt Jerusalem och förebilden där. Och se, på den Heliga Gravens kyrka, Uppståndelsekyrkan, i Jerusalem, där finns liknande huggna mönster som på Hjärtums dopfunt. Bilden av livet som framgår och spirar ur den döda stenen.

 

Vad var det då, som gjorde så starkt intryck på Jerusalemsfararen, att det har satt sådana spår här i den fjärran Norden? Ja, en extra historia bör kanske berättas. I Jerusalem levde en märklig händelse kvar i mångas minne, samtidigt som Hjärtums kyrka byggdes. Kanske var till och med Forshems korsriddare närvarande. Det var år 1192, som den muslimske härskaren i staden, den berömde Saladin, hade satt sig i sinnet att avslöja "bluffen" med påskljuset. Det vill säga, att ljuset varje påskafton tänds på övernaturligt sätt i den Heliga Graven. Sedan Saladin fått tillåtelse att närvara vid gudstjänsten, grep han tillfället att rusa fram för att släcka den eld, som redan börjat brinna i graven. Trots flera försök måste han ge upp inför undret, och ropade förskräckt: "Jag må lämna Jerusalem eller dö!".

 

Men vi behöver inte dö för evigt, just för att Jesus dog i vårt ställe, och den Evige genom sin död öppnade det Eviga för oss. I dopet, heter det i Bibeln, dör vi med Kristus, för att också uppstå med honom till evigt liv. Dopfunten är en sorts dopgrav, och när den var ny i Hjärtum sänkte man faktiskt ner barnet ett stycke i funten, för att så lyfta upp det igen. Därför är den Heliga Gravens "liljemönster" särskilt passande också på dopfunten. Och i psalmboken står det:

 

    Här den ström går fram vars flöden giva glädje åt Guds stad.
   Jesu Kristi dop till döden är det nya livets bad.
   Nya mänskor, Sonen lika, klädda i hans renhets skrud, vill du dana av oss, Gud.
 

På följande sätt kan det sedan ha gått till, om jag har räknat rätt.

 

Onsdagen den 1:a maj år 1222 var menigheten samlad till gudstjänst för att fira apostlarna Filippus och Jakob den yngre, måhända även S:ta Valborg. Eftersom vintern nu var över, och den politiska och kyrkliga situationen var läglig för ett sådant företag, så kungjordes det att kyrkbygget borde påbörjas. Påföljande fredag, minnesdagen för det heliga korsets återfinnande i Jerusalem, samlades man åter till mässa, varefter grundstenen lades till den nya kyrkan, och man kunde läsa i Bibeln: "Se, jag lägger i Sion en hörnsten, utvald och dyrbar. Den som tror på den behöver inte komma på skam".

 

 

Samma höst stod så kyrkan klar, med dopfunt och allt. Den invigdes på mårtensafton den 10:e november, en söndag eftersom socknen var vidsträckt och man ändå skulle samlas till helgen. Invigningen förrättades av biskopen i Oslo, den genom sin fiende, kung Sverre, vanryktade Nikolaus Arnesson, för en tid sedan i landsflykt, och för övrigt svåger till Erik den heliges dotter Margareta och yngre halvbror till Eriks baneman Magnus Henriksson. Efter inbördeskriget i Norge kunde han äntligen få tid att tänka på andliga och eviga ting, i stället för politik, och hade på sätt och vis blivit en fredens och fridens man. I Hjärtum kunde han ju också glädjas med en kyrka som bar hans eget namn.

 

Men innan mässan började i den nya kyrkan, gick biskopen, som seden var, runt densamma och "döpte" den symboliskt med vigvatten, eftersom den skulle vara det döpta folkets samlingsplats.

 

Vi kan också ganska säkert gissa, vad predikan handlade om, ty Hjärtum tillhörde Norge, och i den "gammalnorska homilieboken", daterad till omkring år 1200, finns en predikan för en kyrkas invigningsdag. I denna predikan står det om kyrkan: "Såsom kyrkan är byggd av många sammanfogade delar, så samlas folket till en tro av många folkslag och tungomål", och om dopfunten: "Om vi vill vara den helige Andes tempel, skall vi visa samma barmhärtighet mot våra behövande medmänniskor som kyrkan visar oss. Såsom kyrkan leder oss till Gud med hjälp av dopfunten, skall vi med hjälp av tårars bad leda våra medmänniskor från villfarelser, när vi gråter över deras synder".

 

Så skulle alltså den verkliga Kyrkan byggas av människor, inte av stock och sten. Men om människorna inte samlas till bön och lovsång, då skall stenarna ropa, som Jesus säger. Kyrkans och dopfuntens stenar talar än i denna dag om den uppståndne Frälsaren!                / Skrivet av Gösta Mellberg
 

Citaten är från: SvPs 378:4 av Emil Liedgren 1911. Kyrkmässopredikan översatt av Bertil Nilsson, i "Från tid och evighet", Skellefteå 1992.

 

N F S Grundtvig

Herrens Hus
Gammal är kyrkan, Herrens hus,
Står, medan mänskoverk falla.
Tinnar så höga blivit grus;
Än hennes klockor oss kalla,
Kalla på gammal och på ung,
Kalla på själ, som trött och tung
Längtar till evig vila.

 

Icke i hus av händer bor
Den som seraferna tjäna.
Templet här av hans stjärnors kor
Är ju en skuggbild allena.

Själv dock en boning underfull
Reste han sig ur jordens mull,
Byggde i oss sig en boning.

Vi äro Herrens kyrkohus,
Byggt utav levande stenar,
Dem under korsets milda ljus
Tron och dopet förenar.
Vore vi ock allenast två,
Bygga han vill och bo ändå
Hos oss med hela sin nåde.

Kortfattad beskrivning

 

Hjärtums kyrka är mycket gammal, troligen från 1200-talet. År 1388 omnämndes hon första gången i biskop Eystenns jordabok "Invigt till den helige Martin och Nicolaus, 10 nov", de fattigas och pilgrimernas helgon.

 

Kyrkan har byggts till och reparerats åren 1696, 1726, 1839, 1900, 1926 och 1962. Den ursprungliga byggnadsstilen har i stort sett bevarats ända fram till reparationen år 1900. Vid ombyggnaden och reparationen detta år byggdes tornet, den gamla klockstapeln som var uppförd i sydöstra hörnet av kyrkans område revs ned och dess klocka jämte oersättliga värden gick till spillo. Många av kyrkans inre föremål kastades ut eller auktionerades bort. De gamla bänkarna från år 1695 som var försedda med numrerade dörrar och hade ett stort kulturhistoriskt värde, byttes ut mot nya. Dessa byttes sedan ut vid senaste reparationen. Bland föremål som förstördes kan nämnas ett radband från den katolska tiden.

Kyrkobyggnaden

Kyrkan är salformad med tresidigt avslutat kor i öster utan yttre kormarkering samt torn i väster. Till korets östmur ansluter sig ett runt gravkor uppfört på 1600-talet. Detta om-ändrades vid sekelskiftet 1900 till sakristia. Tornets bottenvåning tjänar som vapenhus. I de nuvarande långhusmurarna ingår rester av en medeltida kyrka, som under 1600-talet byggts till åt både väster och öster. Tornet och långhusets västligaste del uppfördes åren 1900-1901.

 

Långhusmurarna utgörs av skalmurar av gråsten, utom de västligaste delarna som, liksom tornet är uppförda av tegel. Tornet ligger i förband med västgavelns murverk.

 

Kyrkan är spritputsad och vitkalkad med slätputsade hörnkedjor, fönster och dörr-omfattningar. Den har varit rappad åtminst-one sedan 1700-talets början, sannolikt även tidigare. Med undantag för tornet och västgaveln saknas sockel.

 

Långhuset har tio medelstora, rundbågiga fönster, fyra på vardera långsidan och två i korets snedställda murar. Dessutom finns två mindre, rundbågiga fönster i västgaveln, på ömse sidor om tornet, vilka ger ljus åt orgelläktaren. Gaveln har även en mindre ljusglugg. Karmar och spröjsverk är av trä. Fönstren upptogs till sin nuvarande storlek vid restaureringen 1900-1901.

 

Huvudportalen i väster leder genom tornet och västgaveln. Dessutom finns en ingång på södra sidan. Huvudportalen är rundbågig, den södra har rak överliggare. Dörrarna kläddes 1948 med kopparplåt. Portalerna har sedan 1962 steg och socklar av finhuggen granit.

 

Långhuset har mot öster valmat sadeltak med hög resning, täckt med tegel. Tegeltäckning omnämns första gången 1697, då ett äldre tegeltak omlades. Tydligen för att förebygga västkuststormarnas verkningar lades det i kalkbruk. Den nuvarande taktäckningen tillkom år 1985 och utgöres av enkupigt cementtegel.

 

Kyrkorummet fick sitt nuvarande utseende vid en restaurering 1961-1962, då man försökte mildra verkan av den vid sekelskiftet 1900 rätt hårdhänt gjorda förändringen av interiören.

 

Väggarna är vitkalkade och taket utgörs av ett brutet, trepassformat trävalv målet i blågrönt med brun-rödbrunt listverk. Golvet i bänkkvarteren är av trä. Mittgången och koret är belagt med kalkstensplattor.

 

Tornet uppfördes 1900-1901 och är byggt av tegel. Det har åtta stora, rundbågiga ljudöppningar och därunder sex små ljusgluggar. Över västportalen finns ett stort rundfönster och på vardera södra och norra sidorna dessutom två mindre, rundbågiga fönster. Över det stora rundfönstret har gjorts en rektangulär blindering, avsedd för en minnes-inskription, som inte har kommit till utförande. Tornet avslutas upptill av en vulst strax under den framspringande takgesimsen, på vilken en fyrsidig tornhuv med s-formad profil vilar. Den är försedd med fyra ljusöppningar och övergår i en åttkantig lanternin, krönt av en korsprydd spira. Taktäckningen utgörs av zinkplåt som är tjärad och skall bytas ut mot legering.

Kyrkklockorna är skänkta år 1901, den stora klockan av bruksägare Petter Larsson på Thorskog som då utövade patronatsrätten för Ströms säteri, den lilla klockan av ång-båtsbefälhavaren Alfred Johansson och hans hustru Justina Andreasdotter i Lödestorp till minne av sonen Johan Aron.

 

Sakristian (gravkoret) byggdes ursprung-ligen som gravkor och är uppförd av grå-sten. Innerväggarna är i sina övre delar klädda med tegel. Byggnaden är in och ut-vändigt putsad, täckt av en svickelkupol av tegel. I valvhjässan hänger en ca 40 cm lång druvklase av trä, brunmålad och med gröna blad. Den tjänar nu som fäste för takkronan. Klasen har även tolkats som pinjekotte, men en sådan borde ha barr och inte vinblad. Ytterdörren är sedan 1962 kopparklädd. Steg och sockel är av granit. Golvet har kalkstensplattor på betongunderlag, inlagda 1961. Yttertaket utgörs av en karnisformad huv med lanternin täckt med kopparplåt, pålagd 1951, men tidigare belagd med grönmålad stålplåt.

 

Interiör

Altarordning Altarbord, murat av tegel och vitputsat, tillkom 1961-1962, skivan av svart polerad kalksten. Altaruppsatsen utgöres av en arkitektonisk uppbyggnad med fyra målade träreliefer insatta i ett rikt dekorerat, förkroppat och profilerat ramverk.

 

Predella med nattvardsframställning. Till höger därom en sköld med det bennetska vapnet, till vänster en sköld med det macleanska vapnet. Över predellan altar-uppsatsens huvudscen, Korsfästelsen flankerad av två par vridna kolonner, mellan vilka står evangelistfigurer, till vänster Matteus, till höger Johannes. Däröver gravläggningen. Till vänster om denna evangelisten Marcus, till höger Lucas.

 

Den översta reliefen återger Kristi uppståndelse. Altaruppsatsen krönes av Kristus med korset, trampande på ormen. Han är omgiven av tvenne allegoriska figurer på brutna gavelstycken. Den vänstra, Tron, håller fram en kalk och ett kors, den högra, Hoppet, ett ankare och en duva. Altaruppsatsen är målad i ljusa, lätta toner av blått, rött och grönt med inslag av vitt och guld samt en del kraftigare, mörka accenter. Listverk i benvitt med svag marmorering.

 

Enligt uppgift skall altaruppsatsen ha skänkts till kyrkan av friherrinnan Maclean, f Ascheberg. Gåvan skall ha varit en gengåva till församlingen, som låtit Ströms ägare för sin egen del sätta upp en läktare i kyrkan.

 

Klicka för större bild

 

 

 

Predikstol uppsatt vid södra väggen, består av korg, ljudtak, trappa med bröstning samt prästbänk med gavelkrönt portal. Korgen har sexsidigt plan. Barriären indelad i fyra fält, skilda åt av volutformade pilastrar. Korgen avslutas nedtill av en kraftig bladvulst, under vilken hänger en blomstergirland. Spegelfälten pryds av reliefframställningar:

 

Det sexkantiga ljudtaket är uppbyggt som en krona av voluter med kartuschformade sidostycken samt nedhängande blomgirlander. Krönfiguren utgörs av en basunblåsande ängel med en fana, som bär inskriften: "Ära vare Gud i höjden". I trappbarriärens bägge speglar har apostlarna Paulus och Petrus placerats. I predikstolens dekor dominerar rokokostilen, medan däremot korgens utformning delvis är högbarock.

Enligt ett bevarat kontrakt är predikstolen utförd 1758 av Johan Beckman efter beställning av församlingen samma år.

 

Bebådelsen, Kristi födelse, Omskärelsen och Dopet.

Klicka för större bild

 

Medeltida dopfunt, kalkformad av sandsten med centralt uttömningshål. Runt cuppans övre kant finns en ca 15 cm bred, mycket elegant unggotisk palmettbård. Cylindrisk, nedtill något utsvängd fot, på mitten försedd med kraftig vulst. Dopfunten är det äldsta föremålet i kyrkan, troligen från 1200-talet.

 

I funten är placerat ett fat av mässing med pressad och driven dekor samt brättet ornerat med punsad stämpel-dekor. I skålens botten avbildas Marie bebådelse. På brättet inskriptionen "A:o 1652 d 25 febr hafwer Mette S Michael Görgens förärt thetta Bäcken till Hiertums Kyrckas Doop". Fatet är sannolikt ett tyskt arbete från 1500-talet.

 

Till funten finns ett mässingslock med knopp. Runt ytterkanten följande text "Låt barnen komma till mig, Marc 10.14". På locket finns fyra franska liljor. Det är skänkt av fru Hulda Mellgren, Sollum, 1912.

 

Den gamla altartavlan. En äldre, skulpterad och målad altarprydnad är nu uppsatt på norra väggen. Mittpartiets målningar, återger Kristi uppståndelse, Nattvarden och Kristi himmelsfärd. Dessa omges av bågställningar åtskilda av framförställda antikiserande kolonnetter. Den var kyrkans altartavla i det gamla korets tid. Texten är på danska språket.

Brudbänk med helt ryggstöd och på bakstammen målad blomsterdekor. Gavlar och bakstam olivgröna med röda listverk. Dekor i rosa, mörkrött, blått och svartgrönt. Mellan speglarna står årtalet 1695, målat i rött. Brudbänken är troligen tillverkad detta år. Målningen torde dock härröra från slutet av 1700-talet.

Orgelläktaren i väster har en tresidig, målad och skulpterad barriär, indelad i sexton fält med bågställningar med räfflade pilastrar. I fyllningarna målade landskap med kyrkor och andra byggnader. Mellan fälten målade girlander i mörkrött. Gulvitt ramverk. Läktaren iordningställdes i sitt nuvarande skick 1961-1962, då målningarna framtogs under 5-6 övermålningar.

 

Orgeln är byggd 1964 av orgelbyggaren John Grönvall, Lilla Edet. Den har 15 stämmor, två manualer och pedal. Fasaden är utförd efter ritning av arkitekten G Rudner.

 

 

 

Kyrkans textilier

 

 

Se fler bilder på textilier

Kyrkans prydnader i övrigt

 

Kristallkronor. Den större är skänkt av friherre Jacob Bennet, Ström, år 1833. Den mindre är skänkt av Carl Bennet, Ström, år 1839. Den som finns på läktaren är skänkt av Olof Andersson, Tomten, år 1830.

 

Nattvardskärl. Den nyare kalken inköptes år 1986 för medel ur Millessonska donationen. Den äldre kalken från 1825 är av silver, har klockformad cuppa och är 30,5 cm hög. Samma år anskaffades patenen. Vinkannan och oblatasken, båda i äkta silver, är från 1974 och tillverkade av Waldemar Jonssons i Skara. Kannan inköptes för återstoden av en anonym donation och asken för medel ur Signe och Edvin Gustavssons testamente.

 

Ljusstakar och kandelabrar. De två ljusstakar som finns på predikstolen är av försilvrad driven mässingsplåt, skänkta av Rutger Maclean på 1720-talet. Ett par 9-armade kandelabrar av mässing är skänkta 1918 av godsägaren och fru B Svensson, Ström, samt fröknarna Maria och Elisabeth Augustinsson. Det finns även ett par låga ljusstakar av silver tillverkade 1957, skänkta 1962 av föreståndarinnan Jenny Andersson och fru Stina Wallerius-Gunne. Två grenljusstakar av konstsmide 1933, J Skog. Påsk- och dopljusstake i smide, skänkt av Roland och Irene Johansson, 1985, fönsterljusstakar i smide från 1987, ljusbärare i smide från 1994, allt tillverkat av Uno Ivarsson, Hasteröd.

 

 

Brudkrona av förgyllt silver med fem ståndare och infattade stenar. Från ståndarna nedhängande hjärtan, runt kronringen pärlor. Inskriptionen på ringens insida: "Skänkt av SLKF (Svenska landsbygdens kvinnoförbund), till Hjärtums kyrka 1960". Enligt stämp-larna tillverkad av C G Hallbergs Guldsmeds AB i Trollhättan 1960. Kronringens diameter 6,7 cm, höjd 8,5 cm. Brudkronan förvaras i Hjärtums kyrkoarkiv.

 

Krucifix. I kyrkan finns två enkla krucifix. Det ena, av naturfärgat trä, höjd 46 cm, står uppställt i sakristian. Det andra, av gips med svart kors och vit Kristusfigur, höjd 54 cm, är upphängt på norra väggen, skänkt av fröken Maria Augustinsson, Halmstad 1929.

 

Votivskepp upphängt i ett fönster på kyrkans norra sida. Föreställer ett tvåmastat handelsfartyg, en s k toppsegel-skonert. Typen förekommer mest under 1800-talets andra hälft. Modellens rigg är tydligt överdimensionerad, vilket är ganska vanligt på hängande skepp. Tillverkat av skepparen Andreas i Torp och skänkt av skepparen Torkel Mårtensson, troligen på 1860-talet.

 

 

En Fattigstock av ek är placerad i vapenhuset, den har järnbeslag och två stora hänglås.

 

 

Vapensköldar med de friherreliga ätterna Macleans och Coyets  th.